FOKUSERA PÅ UTBILDNINGEN!!

Jag vill drömma, drömma, drömma, drömma, drömma.
Helst ligga i sängen hela dagen och inte behöva vakna.
Inte för att vara depressiv eller så. Bara för att det är skönt.
Min favoritsyssla på något vis.
Och så vill jag känns våren.
Och bli förälskad. Slippa blicka bakåt.
Inte behöva försvara mig.
Jag vill flörta och bli flörtat med.
Känna tonårsångest. Inte bakfylla som smyger sig på.
Helst vill jag försvinna från mänskligheten i Sweden.
Åka bortbortbort. Till ett främmande land där folk är trevliga utan misstankar.
Jag vill inte analysera eller spela spel.
Jag vill slösa mina dagar på musik och gott vin.
Jag vill få röka cigaretter utan att det ska lukta så äckligt.
Jag vill att någon, för en gångs skull, skämmer bort mig fysiskt.
Jag vill leva i en modern värld men utan konsekvenserna.
Jag vill känna "det där".
Eller ingenting. Bara få leva och frodas i kunskap och harmoni.

Det var kallt ute och jag hade inga vantar. Folk var fina men misstänksamma.
Det kommer ta tid, min vän.
Allting har sin tid.

Tog en sömnpilla igår kväll kl 9. Jag har fortfarande inte vaknat. Är alltså groggy.
Borde gå och lägga mig igen.

Varförvarförvarför sätta upp en lapp i trappen om att det är lyhört i huset? Att samtal och samlag hörs. Liksom bara för att påpeka. Jag vill inte veta, för jag hör inte andras samtal eller samlag.
Jag hör endast idiothundarna. Men dessa hundar står det inget om på lappen.
Konstiga människor!

Bilen fungerar inte och jag tänker inte gå till Biltema för att köpa gardinstänger. Jag vägrar.
Funderar på att åka 11 mil med tåg och få skjuts till -den- Biltema och sedan åka tåg hem igen, med gardinstängerna i näven.
Vad är dyrast; min tid eller min ork?

Jag föll med cykeln. Jag visste att det skulle hända, det är ju snorhalt ute.
Jag orkar inte ens gå ner 1½ trappa för att boka tvättid till mina numera skitiga jeans.

Helst vill jag supa bort mig. Vakna på en åker och upptäcka att jag fattas mitt hjärta.
Skulle inte vara en större förlust.
Mitt hopp är long gone.
Varför vill inte bilen fungera?! Detta gör mig arg.

Idag köpte jag apelsiner och cigaretter.

Vet ni den där känslan av att ångesten är på väg? Det där syrliga som genomsyrar bröstkorgen och är försmaken på viljan att slå huvudet i väggen?
Det är precis så det känns hela dagen. Liksom som om viljan att slå sönder sin kropp aldrig kommer, utan bara försmaken.
Är det en bra eller dålig grej?

Jag känner mig självdestruktiv men vill inte förstöra tatueringarna. Vill inte förstöra mig. Jag vill bara gråta för att bli stark.

Och så känner jag en sådan ambivalens men jag vet inte inför vad. Kanske är det detta som kallas förväntan.
Men vad väntar jag då på? Att livet ska ta fart? Att jag ska dö?
Jag behöver skriva oftare.

Förresten. Var tar min mens vägen?