Vet ni den där känslan av att ångesten är på väg? Det där syrliga som genomsyrar bröstkorgen och är försmaken på viljan att slå huvudet i väggen?
Det är precis så det känns hela dagen. Liksom som om viljan att slå sönder sin kropp aldrig kommer, utan bara försmaken.
Är det en bra eller dålig grej?

Jag känner mig självdestruktiv men vill inte förstöra tatueringarna. Vill inte förstöra mig. Jag vill bara gråta för att bli stark.

Och så känner jag en sådan ambivalens men jag vet inte inför vad. Kanske är det detta som kallas förväntan.
Men vad väntar jag då på? Att livet ska ta fart? Att jag ska dö?
Jag behöver skriva oftare.

Förresten. Var tar min mens vägen?